Hur klarar man att gå igenom sånt här??

Det frågar många och mitt svar är d samma till alla..
Ja vet faktiskt inte..
Men tyvärr måste livet gå vidare även utan våra små änglar..
Det är inte lätt många gånger men d måste gå..
Men jag känner för varje gång att det blir tyngre å tyngre..

Efter Rasmus kännde vi att vi ville försöka igen direkt för d va ju "bara" otur antagligen..
Jag åt folsyra och nu skulle d väll ändå gå bra..
Men när det blev MA så var det ändå okej för det var så tidigt och vi räknade inte med något eftersom vi vart me om det vi vart..
Men sen när jag blev gravid igen och vi klarade dom där första 12 veckorna och vi var på två ultraljud innan och det var ju iaf inte samma "fel" som med Rasmus..
Nu skulle det väll ändå gå bra..
Nä då är det nåt annat knas..

Ganska ofta tänker jag att jag måste ha gjort något riktigt illa i mitt liv för att just jag ska råka ut för allt det här..
Men alla säger att det har nog inte med det att göra..
Men jag funderar ändå..
Jag kan inte komma på nåt farligt som jag gjort..
Jag tycker jag har vart ganska snäll och duktig i mitt liv men ändå funderar man..

Nu iallafall efter Felix så bestämde vi att vi skulle vänta tills alla provsvar från obduktion och sånt hade kommit så vi får lite svar innan vi försöker igen..
Men nu när dom verkar dröja så har vi börjat smygförsöka lite.. :)
men nervositeten finns där hela tiden OM jag skulle bli gravid..
Vad händer då??
Vad gör vi om jag blir gravid och när det gått några veckor så får vi svar och dom visar att det är något fel på oss som säkert skulle ge utslag på nästa bebbe oxå..
Jag vill ju inte göra en abort mitt i allt..

Men å andra sidan så lever man bara en gång..
Vi får helt enkelt vänta å se vad dom säger och om vi lyckas bli gravida igen..

Det är ju inget man bara skaffar det där med barn har vi märkt..
Det är en riktig gåva om man lyckas bli med barn och får ett friskt barn..

Nu är det sovdags..